Våran fina kökssoffa!! :)

Så var den natten äntligen över. Astrid har haft en jobbig natt med gråt, skrik och sparkar, stackars lillan. Hon har varit så vansinnigt "arg", men liksom inte kontaktbar... Tur att Alfons sover gott och hårt ändå! :) Så jag har varit vaken inatt för det, och för de j*kla foglossningarna...

Jag kan inte förklara hur det känns... som om en slö fogsvans sågar med långsamma drag i bäckenbenet... det strålar och ilar ut i höfterna, upp i ryggen och ned till fötterna. Det smäller till i fogarna ibland så barnen undrar vad det var som lät. Det låser sig ibland så jag kommer mig ingenstans, verkligen ingenstans, hur mycket jag än försöker att gå, så går det inte. Jag har (pensionärsvarning!!! :P) glidlakan (typ sidenlakan) i sängen för att lättare kunna vända mig och få mig upp, ändå måste Robban ibland stiga upp för att hjälpa mig upp. Det känns helt enkelt som om jag håller på att gå av...

Men jag vet ju att det inte är farligt, jag går inte av, det är inte farligt för bebisen, och det kommer att försvinna (kanske inte helt, men nästan) Det är bara hormonerna som stället till det... Och nästa gång jag får frågan om hur det är kommer jag ändå att svara "jodå, det är nog bra.." ;/

Färdigklagat, nu ska jag ta itu med allt som behöver göras idag, för sitta stilla och inget göra, det klarar jag inte av, trots allt... ;) ...även om det finns de som tror det! :P