Hur kommer det sig att vissa tycks drabbas av allt?
Det här är en sak som jag verkligen grunnat mycket på, och som faktiskt, i ärlighetens namn stör mig... Näe, jag känner mig inte det minsta drabbad av det här, och absolut ingen i min närhet heller...
Men visst finns de dem som tycks vara sjuka heeeela tiden? Är det inte det ena så är det det andra, och det pratas helst inte om något annat än om sjukdomar... Det är doktorsbesök hit och mediciner dit, ändrig av recept och klagomål på vårdcentraler.
Jag tänker att det kanske är nån form av bekräftelse som söks? Att det kanske är själen som skulle ha haft sig en undersökning och nån helande medicin? Det kanske inte är foten som är ond, eller höften som värker, eller det röda märket på benet, eller utslagen på armen, blodtrycket, eller magen som är ond som verkligen är problemet...? Men det är lättare att söka hjälp för det...?
Jag vill verkligen poängtera att jag inte syftar på nån i min familj, vänner eller släktingar!! Men ni vet, gamla jobbarkompisar... vänners vänners vänner... slumpmässiga bloggar man hamnar på... Tänk efter så kommer ni säkert på nån...?
Det blir liksom bara så dystert... Jag slutar fråga hur de mår och hur det är med dem... För jag blir så less att höra. Och skulle det för en gångs skull vara bra, så är det nåt fel på hunden, eller barnen, eller gräsklipparn... ;)
Nu sitter jag här och undrar om jag verkligen ska trycka på "publicera" knappen... jag kanske retar upp nån...? För det är verkligen inte meningen! Men förstår ni hur jag menar...? Absolut att man ska söka hjälp om man har problem, ont har ju alla nån gång. Och jag lyssnar gärna om man har problem och vill prata om dem... men jag lyssnar gärna på annat oxå! ;)
...alltså... förstår ni hur jag menar?
1.JPG)
Nu slog du "huvudet på spiken", jag förstår hur du menar o jag tycker likadant! Jag slutar lyssna på den klagande, de är ena riktiga energitjuvar. Livet är för kort för att ältas bort. Tror som du att det är bekräftelsebehov/själsliga problem/värdetomrum som jag ibland kallar det som är orsaken till oförmågan att se andra personer än sig själva.
SvaraRaderaKanske kastar jag också "sten i glashus" men får väl ta det då. Tack för allt fint du skriver! Kram KMe
Håller helt med. Brukar ibland tänka Åååååh så trist för dem att inte se allt det som är BRA, som fungerar och faktiskt INTE är ont? Precis som "KMe" skriver, livet är för kort både för att ältas och tjörmas bort och för andra att måsta lyssna på eländet.
SvaraRaderaTror inte riktigt de hör hur de själva låter heller, man har ju inte alltid så bra självinsikt (gäller även mig), så jag tror helt seriöst att de du menar INTE känner igen sig.
Ooops... nu kastade väl jag också några gruskorn i glashuset, men skit samma ;)
Ååå, vilken respons det blev på "gilla"knappen. Vad glad jag blir att det finns fler än jag som känner såhär. Ja visst, livet är på tok för kort för att fyllas med klagan. Man kan ju ha så mycket roligare. Ont och/eller ha problem har ju vi alla, och jag klagar minsann oxå på det iblend, men jag försöker att prata om annat oxå... ;)
SvaraRaderaSå har jag aldrig tänkt på det Helena, att de inte hör sig själva, men du har så rätt, så är det garanterat!
Och va gulliga ni är som lämnar en kommentar, jag blir så glad! :)