Imorse var det en kaxig kille som for ner själv till bussen. Jag stod och tittade på honom och tyckte att han vankade av och an, och kom längre och längre ifrån vägen där han ska stå för att bussen ska se honom. Så jag ropade åt honom och fick tillbaka "Jag är ju bajsnödig!!!" Sen började han gråta (jag är lite facinerad av att vi hörde varandra, det är ju ändå typ 100 m...) Så jag lämnade två gråtandes barn här hemma och cyklade snabbt ned till Alfons. Då vart bajseriet inte så viktigt längre, han ville bara inte stå själv... Näe, det är klart, det är ju jättespännande! Han är ju trots allt bara fem år. Så imorgon gör vi oss redo alla fyra för att gå ned till bussen tillsammans!! :)