Jag och barnen har varit och snusat på en tre dagar gammal bebis idag! Så underbart fin, alldeles perfekt! :)

Efter middan så gjorde vi en kvällsutflykt till mor och fars stuga i Fårvika. Det blåste svinkallt där. Barnen tyckte att det var jättekul att kasta pinnar ut i havet. I vintras när vi var dit med skotern så la Alfons siná solglasögon på nåt smart ställe i skogen när de byggde med kottar... så pass smart att han inte kunde komma ihåg vars. Vi gick en lov idag för att se om vi kunde hitta dem, men icket... Samma solglasögon som han för några år sedan grävde ned i snön här ute. Robban skottade ovetandes bort dem med traktorn, men de kom fram mot våren. Så de här kommer säkert oxå tillbaka. Annars så är det "ingen fara på taket".

På vägen hem somnade barnen i bilen. Då passade jag på att hoppa av i Kåsböle och tog en promenad hem, otroligt skönt!!

När jag kom hem hade Robban burit in och bäddat ned Alfons och Astrid. Arvid var vaken och på bushumör. Han har blivit så förkyld. Snorig och rödögd. Och hostar. Han hostar så han kräks... Arvid äter numer bara välling ur flaska. Och sen han började med det så har han (*pepparpeppar*) i det närmaste slutat kräkas de kaskader som förrut var mer regel än undantag efter måltid. Ikväll när jag höll i honom så hostade han och kräktes på mig. Ned i tröjan på mig, det fullkomligt rann ned efter ryggen och ned i brallorna... Nä, kanske inte så angenämnt för mig, men jätteskönt för honom att få kräkas upp slemmet.

Övriga i familjen sover. Mina ögon svider och ögonlocken är tunga... känner igen känslan, vad var det det betydde nu igen... ?