Hundskräck och finlandsfrämmen

Iafton har vi varit på släktträff i Bureå. Roberts farmor var ju från Finland, och nu är två av hennes syskon, och deras barn med familjer här och hälsar på. Mycket trevligt!! Supergod mat och härligt väder. Barnen var i lekparken och hade roligt... ett tag. Efter en stund hör jag gallskrik därifrån och rusar upp från bordet, Alfons springer i paniken och är jagad av en hund... Jag lyfter upp honom och han storgråter och skakar av rädsla (han är ju jätterädd för hundar och katter om det var nån som inte visste det) Det kommer en kvinna och plockar upp hunden (som inte var mycket större än en ekorre) och kommer med stora steg fram mot oss, jag går och försöker tala om för henne att han är jätterädd hundar, "Men ooo, då ska han träffa den här, det är jättesnäll!!!" Jag svarar med att det spelar ingen roll hur snäll hunden är. Jag är egentligen så arg att jag är på vippen att börja gråta. Robert kommer stegandes och har betydligt mindre snälla/vackra ord än mig att säga... Det känns så himla onödigt!!! Alfons som blivit mycket kaxigare och tom. klappat två hundar när vi var i Bjuröklubb. (Oxå Amber såklart) I bilen på vägen hem somnade barnen, men Alfons grinade och mumlade i sömn "jag tycker inte om hundar..." *stackarn*

Robban har ju harvat och jag och barnen har plockat stenar att kasta i skopan. Traktorn skulle flyttas och det var visst upp till mig... Jag tyckte att jag kunde få en kurs av Robban, men han hade annat för sig. Då säger Alfons, "Mamma, nu har vi en kurs, ta den där spaken" "Vad sa du" frågar jag, "Den S P A K E N !" säger han väldigt tydligt igen till sin trögfattade mamma... ja, tillslut hade vi iaf fått den dit vi skulle!! =) Lev och må, ta hand om varandra och ha hunden i koppel!!!!!

Pösss på de!